mypointandidohaveone

Den svenska sommaren!

 

 

 

 

Växjö kommun har beslutat över invånarnas huvud om ett nytt kommunhus på summan extremstora summan på 700 miljoner kronor.
Jag har kopierat från en lokal tidning där det är citerat vad några tycker. n investering på närmare en miljard bör avgöras av de som gett politikerna mandat att företräda dem, skriver centerveteranerna Stefan Andersson och Carl-Gunnar Hagberg.

Ett nytt kommunhus i all ära, men har inte det här gått lite för snabbt?

En uppskattad investering på närmare en miljard bör, i anständighetens namn, avgöras av de som gett våra politiker mandat att företräda dem. En sådan här stor fråga, som kommer att påverka våra skattebetalare lång tid framöver, måste beslutas när innevånarnas synpunkter har vägts in.

Vi tror att alla partier och politiker efterlyser betydligt mer engagerade valrörelser än vad vi är vana vid. Om man är förnuftig bordlägger man frågan till efter valet. Då ger man väljarna möjlighet att väga alla argument mot varandra, som till exempel omsorg, skola, parkering, annan infrastruktur, poliser med mera. Kom ihåg att väljarna kan tänka själva och även kanske ge en och annan klok synpunkt.

Oavsett deras politiska tillhörighet så har de rätt. Det här beslutet tas helt över invånarnas huvuden. I staden byggs det mycket som är stort, nytt och kostsamt när mycket annan verksamhet får halta. Vi pratar det vanliga som skola, vård och omsorg mm mm.

Jag har gjort en petition. Läs den och skriv gärna på! Vi medborgare måste säga ifrån mer och inte låta politiker skena iväg med både pengar och annat utan att ibland göra det till en omröstning eller helst ha en väl genomtänkt idé. Det är inte någon mening att skapa debatt utan helt enkelt, läs och skriv på om du tycker det känns rätt. Annars låt bli. Tack. Petition under bild. https://www.skrivunder.com/nej_till_nytt_kommunhus_i_vaxjo

 

Du får kopiera länken och klistra in för att komma till sidan. Tack!! 

Jag har lagt märke till att det finns två kategorier av folk som handlar när det kommer till en specifik sak. Det är den där varuavdelaren (om den nu heter så), som en lägger på bandet mellan dina och mina varor. Jag lägger efter mig. Logiskt tycker jag.

 

 

Och ja...jag har full koll på att det finns otroligt stora problem i vår värld och det kan ju vara det som gör att jag ibland känner irritation över folk som inte lägger den jävla avdelaren på bandet efter sina varor, min frustration över vår världs mående lyckas på något sätt överföras emellanåt till den här avdelaren, eller personen som bör lägga den där. The evil eye hjälper inte, då folk inte känner det i ryggen och ser det inte heller. Så vad göra?

En annan sak som faktiskt nyss hände och som jag bara måste säga ifrån är när folk invaderar min personliga sfär. Ja, jag har en sådan! Speciellt när jag handlar och ska betala med mitt kort och folk står i princip bakom en och hänger med huvudet över ens axel så en känner deras dofter. Jag vill hemskt gärna trycka in min kod utan hjälp som trycker på bakifrån. Så jag brukar vänligt men bestämt säga: Var snäll och backa! En del tittar på mig som jag inte är klok. Och jag får lov att säga att jag bryr mig noll om detta.
Gnäll en måndagskväll som egentligen är min favoritdag, men ibland måste det bara ut. Och det är petitesser, jag vet.

Julen har kommit och gått.
Kom att tänka på lite klassiska kommentarer jag läst på olika sociala medier och även hört ute.
Innan jul: Åh vad mysigt det är med alla stjärnor och ljusstakarna, det blir så himla mysigt sken inne. Och det är så roligt att pynta.
Strax efter jul: Fy fan vad skönt det är att få bort skiten!! Alltså gud, helt underbart.

Ja det var den julen det...

Jaha...en sak som jag ofta reflekterat över och tänkt på när en ser vissa program är amerikanska ungdomar vs svenska. Ofta när de amerikanska ungdomarna blir intervjuade så säger de ofta " Det här gör jag för mina föräldrar, eller min förälder. Jag tackar hen för allt och att hen gjorde det hen kunde för mig och jag vill göra hen stolt över mig. Detta är mitt tack till min förälder.
Jag tror aldrig att jag har sett någon svensk ungdom som sagt detta i tv eller liknande, eller är det att jag aldrig har sett dessa program eller? Om jag har rätt i detta så undrar jag varför det är så. Har våra ungdomar det så förspänt och förväntar sig att så ska det vara? Du är min förälder så därför ska du....osv...inser de tacksamhet? Vissa saker är inte självklara bara för att någon är förälder. Det finns föräldrar som även här har två jobb, eller sliter ut sig, en del är sjuka och tar ändå hand om sina barn efter bästa förmåga men jag tycker inte att ungdomarna är tacksamma. Jag har hört flera säger att det är f-n en förälders uppgift att göra det. Och ja, det kan jag till viss mån hålla med om. Men å andra sidan så tycker jag att det är inget fel på att vara tacksam. Det fordras mycket. Skiljer sig de svenska från exempelvis de amerikanska? 
Något får gärna komma med input i detta.

Kram till alla föräldrar och ungdomar! <3

 

 

 

 

Det mesta av den här texten är hämtad från Mia Törnbloms bok: Mera självkänsla!: I kärlek och relationer, i föräldraskap, i arbetslivet. -När jag hör ordet föräldraskap är föräldrars relation till sitt barn det första jag tänker på. När föräldrarna är på BB för att ta emot det nyfödda barnet tror jag alla tänker och känner någonting i stil med: " Jag ska ta hand om dig, jag ska beskydda dig och jag ska vara världens bästa mamma/pappa till dig" Jag tror inte att det finns någon som tänkte tanken: "Jag ska minsann se till att ditt liv blir ett helvete". Tyvärr blir det ändå så för en del personer.
Det visar sig rätt snart att det kanske inte alltid är så enkelt att veta hur man blir en bra förälder. Det är nog bra om vi förbereder oss på att det i rollen som förälder kommer att ingå ett viss mått av oro och dåligt samvete, hur ambitioöst och medvetet vi än har tagit på oss vårt föräldraskap.
Vi kan börja med att gå in på barnets relation till sina föräldrar för den relationen kan vi alla känna igen oss i, även om vi inte ännu är eller aldrig blir föräldrar. Hur vuxna vi än blir så är vi ändå alltid någons barn, och min erfarenhet säger mig att om vi bara lär oss att hantera relationen till våra föräldrar så är det mycket i våra liv som blir enklare. Många gånger i olika övningar i seminarier där man ska skriva ned händelser eller personer som man irriterar sig på, är arg på eller till och med hatar så är förvånansvärt ofta våra föräldrar med på denna lista. Det spelar ingen roll hur gamla vi har hunnit bli, många av oss har inte lyckats med konststycket att acceptera våra föräldrar som de är. Med andra ord finns det ofta en del att "göra upp" och försonas med det när det gäller våra föräldrar och vår uppväxt.
Det spelar heller ingen roll om vi har föräldrarna nära eller om de bor långt ifrån oss och vi själva verket inte träffar dem så ofta. En av dem jag jobbat med blir riktigt irriterad så fort hennes mamma hör av sig och det spelar ingen roll om mamman ringer, skickar ett vykort, eller bara sms:ar "vad gör du", eftersom allt utlöser samma känslor. Vi kan kalla personen Emma. -Jag blir galen sa Emma en dag till mig. Vad ska jag göra - jag kan ju inte bara skita i henne när hon ringer och vill ha min uppmärksamhet?
Mitt råd till alla som fastnat i ett ältande där de retar upp sig på en person är att titta på sin egen del i den aktuella relationen. Att formulera sig ex: Jag stör mig på min mamma/pappa därför att.....Det hotar min....Min egen del är....Och min handlingsplan blir att....
För de allra flesta släpper irritationen när vi ser vår egen del, men i den här typen av nära relationer händer det lätt att vi går igång igen. Då kan det vara bra att ha ett mantra att ta till: "Hjälp mig att acceptera att mamma är som hon är, acceptera att vad jag änd säger och gör kommer hon förbli den hon är. Hjälp mig att se vad jag kan göra för att blir bättre på att hantera vår relation utan att behöva störa mig" Sitter irritationen fortfarande kvar kan vi önska dem vi är irriterade på, i det här fallet mamma, en god hälsa, framgång, trygghet, självkänsla...helt enkelt ett lyckligt liv. Genom att vi lägger fokus på att önska mamma, pappa, elaka far- och morföräldrar (eller någon annan vi irriterar oss på) ett lyckligt liv , så får vi själva distans till det hela och irritationen släpper.

 

Ibland är det självklart att vi inte har någon egen del i det vi stör oss på utan det beror helt på våra föräldrar. Men när vi är vuxna har vi ett ansvar att se till och skaffa hjälp om det nu behövs eller hur vi nu väljer att bearbeta det. Men för många handlar det även här om viljan att förändra någon annan. Det är enklare att lyckas med motsatsen, att acceptera dem som de är och acceptera det som varit och istället jobba med dig själv. 

När vi väl ser vår egen del, oavsett om det gäller att acceptera våra föräldrar som de är eller att inse att vi själv faktiskt varit tanklösa eller oärliga, så har vi makten att själva göra något åt saken. Ofta kan små saker göra stor skillnad i en relation. Kanske är det en bra idé att inte prata med mamma på kvällarna om vi till exempet vet att vi är för trötta för att ha tålamod och tolerans nog att lyssna till vad hon har att säga. Förslagsvis gör vi då istället så att vi ringer henne på morgonen när vi är fulla av kraft och energi.

 

Ofta är det motsatsen till det vi har insett om oss själva som vi bör öva på, vi kan till exempel öva på att vara överseende med andras brister om vi har insett att vår egen del är att vi är intoleranta. Många gånger kan vi också känna när vi är vuxna att föräldrar ställer krav och har lust att skrika till dem om det. Men där bör vi kanske också titta på oss själva.Många föräldrar har prioriterat sitt företag, jobb eller annat före barnen och det känner man av som liten fast man inte vet om det men i vuxen ålder kan det visa sig och att man inser det. Då får man aktivt jobba med sin egen självkänsla. Det gör att man förändrar sin egen inställning och förväntningar som man har av sin förälder. Ge bekräftelse till dig själv! Sedan finns det de föräldrar som prioriterat bort eller minskat ned mycket av ex jobb, företag, pluggande och liknande och det är något som de får ta sedan när de blir äldre. Dvs många gånger en dålig ekonomi. Många föräldrar, speciellt ensamstående vill ge sina barn det de  kan och tar lån för att barnen ska ha det andra barn har. Men det har visat sig att när barnen väl är vuxna verkar detta inte haft någon betydelse. I viss mån inte så stor som en kan tro.

Vill du själv bli förälder och vill att dina barn ska ha en bra självkänsla. Börja med dig själv! Vill du att dina barn ska inre trygghet och självkänsla  är det god idé att börja med sig själv eftersom det är svårt att ge barn något man själv inte har eller lever efter.

Som förälder har vi förstås en avgörande roll när det gäller att stötta och uppmuntra våra barns egenvärde och lära dem vad självkänsla är. Det är viktigt att bekräfta dem som de individer de är och inte bara se dem som barn. Jag vågar lova att livet som förälder blir både enklare och roligare när självkänslan är vältränad, eftersom vi då vågar lite till att det räcker med att vi gör så gott vi kan, och att vi är bra föräldrar även om vi gör ett och annat misstag. Med stark självkänsla får också föräldrarna ett något enklare vardagsliv - inte minst när det gäller att sätta gränser och stå ut med att den du älskar mest blir besviken och arg. Föräldraskap är inte enkelt och det är många gånger otacksamt. Men så finns de där guldstunderna man har haft ihop, de fina korten barnen gjort där det står exempelvis " världens bästa mamma", eller presenten man fått där det står: jag älskar dig mamma. Det gör att man orkar. Man kan heller aldrig få en bättre relation om man inte har kommunikation. Det ska många gånger ske genom mobilen och då inte under ett vanligt samtal utan sms. Det går inte att föra konversationer i på det sättet i längden. Rösten är viktig! Det är viktigt att lyssna och prata med varandra. Kommunikationen får inte gå förlorad. Lycka till med föräldraskapet!...:)

 

Gravid.

Där var dom, två blå linjer som stirrade tillbaka på mig från det lilla graviditetstestet jag precis köpt. En linje = inte gravid. Två linjer = gravid. Jodå, jag var definitivt gravid. Mitt hjärta slog stenhårt. Mitt huvud snurrade. Det vände sig i min mage. Jag var nervös, upprymd, rädd och exalterad. Allt på en och samma gång. Det hände verkligen! Efter år då jag drömt om, förberett mig för och sett fram emot den här dagen så var den äntligen här. Jag skulle bli mamma. Det jag inte visste då var att jag bara nio månader senare skulle påbörja den mest ansträngande, livsförändrande, hjärtskärande, mest fantastisk resa i mitt liv. Nio månader senare skulle jag få veta priset av att vara mamma. Jag skulle få veta precis vad som krävdes. Jag skulle finna en helt ny förståelse och tacksamhet för den person som jag själv kallar mamma. Jag skulle få lära mig alla de saker en mamma upplever, men som deras barn vet väldigt lite om. Här är 10 saker som din mamma aldrig berättade för dig.

1. Du fick henne att gråta… ofta. Hon grät när hon fick reda på att hon var gravid. Hon grät när hon födde dig. Hon grät första gången hon höll dig. Hon grät av glädje. Hon grät av rädsla. Hon grät av oro. Hon grät för att hon tycker om dig så mycket. Hon kände din glädje och din smärta och delade den med dig, oavsett om du visste om det eller inte.

2. Hon ville ha den sista biten av kakan. Men när hon såg dig titta med de där stora ögonen och slicka dig runt munnen med den där lilla tungan så kunde hon inte äta den. För hon visste att det skulle göra henne mycket lyckligare att din lilla mage fick kakan än hennes.

3. Det gjorde ont. När du drog henne i håret, när du tog tag i henne med de där vassa naglarna som verkade omöjliga att klippa. Det gjorde ont. När du ammade och bet hennes bröst, det gjorde också ont. Du knäckte hennes revben när du sparkade henne inifrån magen. Du sträckte ut hennes mage under nio månader. Och du gav henne ett helvete av smärta när du först kom till den här världen.

4. Hon var alltid rädd. Från det ögonblick du föddes så gjorde hon allt i sin makt för att skydda dig. Hon blev din björnmamma. Hon var kvinnan som ville säga nej när grannflickan frågade om hon fick hålla om dig. För i hennes värld kunde ingen hålla dig lika säkert som hon. Hennes hjärta hoppade över några hjärtslag när du tog dina första steg. Hon höll sig vaken om nätterna för att se till att du kom hem ordentligt, och väckte dig tidigt för att du skulle hinna till skolan. Varje gång du vrickade en tå eller snubblade fanns hon där nära. Varje gång du hade en mardröm eller feber fanns hon där för att lyfta upp dig ur sängen. Hon fanns alltid där för att se till att du var okej.

5. Hon vet om att hon inte är perfekt. Hon är sin värsta kritiker. Hon vet om alla sina brister, och ibland hatar hon sig själv för dem. Allra hårdast är hon dock mot sig själv när det gäller dig. Hon ville vara den perfekta mamman, och inte göra några misstag – men eftersom hon är mänsklig så gjorde hon förstås misstag. Hon försöker förmodligen fortfarande förlåta sig själv för dem. Hon önskar av hela sitt hjärta att hon kunde resa tillbaka i tiden och göra saker annorlunda, men det går inte. Så var snäll mot henne och vet med dig att hon gjorde sitt bästa.

6. Hon tittade på dig när du sov. Det fanns gånger då hon satte uppe till 03 på natten och bad för att du skulle somna. Hon kunde knappt hålla ögonen öppna när hon sjöng för dig och hon bad dig att ”snälla, snälla somna”. När du äntligen somnade så la hon dig ned och för en kort stund försvann all hennes trötthet, när hon satt bredvid dig på säng och såg ditt änglalika ansikte utrycka mer kärlek än vad hon någonsin trott var möjligt. Trots hennes trötta armar och rödsprängda ögon.

7. Hon bar dig betydligt längre än nio månader. Du behövde bäras. Så hon gjorde det. Hon lärde sig att bära dig när hon städade, hon lärde sig att hålla dig medan hon åt. Hon höll dig till och med när hon sov, för det var det enda sättet hon kunde få sova ibland. Hennes armar blev trötta och hennes rygg gjorde ont, men hon höll dig för att du ville vara nära henne. Hon gosade med dig, älskade dig, pussade på dig och lekte med dig. Du kände dig säker i hennes armar, lycklig i hennes armar. Du visste att du var älskad i hennes armar. Så hon höll dig, så ofta och så länge som du behövde.

8. Hennes hjärta gick i bitar varje gång du grät. Det fanns inget ljud som var så ledsamt som det från när du grät eller syn så fruktansvärd som den när dina tårar rann ned för kinderna. Hon gjorde allt i sin makt för att få dig att sluta gråta och när hon inte kunde göra det gick hennes hjärta i tusen bitar.

9. Du kom alltid först. Hon kunde vara utan mat, dusch eller sömn. Hon satte alltid dina behov före sina egna. Hon ägnade hela sina dagar till att se till att du hade vad du behövde, och när dagen var slut hade hon ingen energi kvar till sig själv. Men nästa dag vaknade hon och gjorde om allt igen, för att du betydde så mycket för henne.

10. Hon skulle göra om allt igen. Att vara mamma är ett av de tuffaste jobb som någon kan ha och det är inte sällan som du närmar dig gränserna för vad du klarar av. Du gråter, du får ont, du försöker, du misslyckas, du jobbar och du lär dig. Men, du upplever också mer glädje än du någonsin trodde var möjligt och känner mer kärlek än vad ditt hjärta klarar av. Trots all smärta, sorg, sena nätter och tidiga morgnar som du tvingar din mamma att gå igenom, så skulle hon göra om allt det där för dig, för du är värd det för henne. Så nästa gång du ser henne, tacka henne. Låt henne veta att du älskar henne.

Hon kan aldrig höra det för många gånger.

Den vitruvianske mannen....

 

Jag börjar bli mer och mer säker på att om vi alla skulle köra med meditation, mindfulness och yoga varje dag så skulle vi alla bli bättre människor.

 

..detta är så sant...du vet inte vad människor går igenom förrän du gått i dennes skor. Vilket är ett talesätt och som man aldrig gör. Dock kan man om man har någorlunda empati och förståelse sätta sig in i vad den människan du har framför dig berättar eller säger. Ibland ber denne om råd ibland bara någon som lyssnar och är tyst. Livet är inte alltid enkelt, det går upp och ned. Och det ska det göra emellanåt. Men ibland så åker en del på lite för många slag lite för mycket. Vad gör man? En del kämpar på och visar inget. En del pratar om det. Vi är alla olika. Själv är jag av den åsikten att jag tror det är bra att prata om det. Antingen med vänner eller terapeuter. Vänner kan ibland vara lite för nära. Barnen (om de är vuxna), tror jag inte vill förstå, eller så verkar de göra det eller säger att de gör det men i det hela stora så nej, tyvärr inte. Så vad vill jag med detta lilla inlägg...var glad om du har vänner som lyssnar och som du kan prata med. Var glad om du har styrkan att ta det med en terapeut. För många i det här landet är det fortfarande väldigt tabu att gå till en, trots all psykisk ohälsa vi har i vårt lilla avlånga land.

Men kämpa på....ge aldrig upp...beväpna dig med vingar...

Jag kanske är ensam om den här åsikten men jag tycker att alla kvinnor bör träffa en Mr Big någongång i sitt liv....:) Och om det skulle hålla for ever...ännu bättre...:)
<3

Ladies and gentlemen The Rolling Stones!!!!
Det kan väl inte ha undgått någon att ett av världens bästa rockband har gästat vårt land igen. Tack så mycket säger jag, igen!
Åsikterna om dessa herrar är många. Jag är ett inbitet fan av den sorten att jag älskar deras musik och allt de gör. Dock kan jag inte lista alla låtar och på vilka skivor de kom ut...(bara en del..:) men ni förstår säkert hur jag menar. De har alltid berört mig och gör lika mycket idag. Det finns alltid en Rolling Stones låt som passar in för varje tillfälle, eller fler låtar för den delen. Jag har mina top 10 brukar jag säga men har kommit på att även de kan variera. Jag tillhör dock dem som inte tycker att Stones är slut efter 1972. Jag tycker inte att Exile on Main Street är deras bästa platta. Jag tycker inte speciellt om Tumbling Dice. So there your go!
Jag föll som en fura för deras nya låt Doom and Gloom, den är helt underbar. Bra sång och otroliga riff och för att inte snacka rockfaktor. Men gud förbjude för en del att de kommer med något nytt, oftast blir de tyvärr sågade. Det verkar som det för många ska stanna omkring 1972. Jag anser att de inte stod eller föll med Mick Taylor. Ron Wood gör ett ypperligt jobb och han och Keith har ett flow som är svårt att hitta hos musiker idag. Kul dock och lite magiskt att Mick Taylor är med under den här turnén och framförallt under min absoluta favoritlåt Midnight Rambler som de gör perfekt.
Läser recentionerna dagen efter 4+ och det var de klart värda. Går sedan in och kollar låt för låt och där håller jag inte med. Jag tycker inte att någon låt var värd 2+. Är otroligt glad över att de spelade Out of control och You got me rocking! Start me up är jag trött på men likväl ger jag den mer än 2+. Det är dock ingen låt jag själv lägger på skivtallriken numer utan bara om jag får den som önskemål när jag är ute och dj:ar. Magiskt med You can't always get what you want med kören som var med. Jag befinner mig alltid i ett rus som tar ett tag och komma ned ifrån.
För att återgå till kritiker och annat folk som alltid ska hitta något att klaga på, exempelvis att Mick Jagger stoppade micken i byxan och vickade och gjorde sina rörelser...Ja du, var skulle han ha stoppat micken? Det är många som gör så. Är det första konserten du är på? Mick har sina moves och det är det som gör honom unik. Nobody moves like Jagger, sen skiter jag i vad Maroon5 sjunger och andra med för den delen. En del tycker att det gör vad som förväntas av dem. Nja...detta är väldigt genomtänkt och en maskin av icke dess like. De ger publiken vad den vill ha och varför inte? Men vill de göra avstickare så gör de det. De kör och gör det de gör för att de tycker om det annars hade de lagt av för länge sedan. Inget spel för gallerian här inte. Det är som Keith säger i en intervju för några år sedan. - Låt oss hålla på och se hur långt vi kan ta det här, det finns inte så många av oss kvar. Och det är en mycket bra ståndpunkt. Men det ska ALLTID finnas de som klankar ned på dem. Jag säger och tycker, var glad att de finns och fortfarande håller på och ger oss det vi längtar efter, vi som tycker om dem. Om du inte gillar dem så är det ju så enkelt. Man går inte på konserten eller lyssnar på dem.
Springsteen ligger inte långt efter i ålder men gud förbjude att det skulle klagas på honom. Kritikerna gör det definitivt inte, de skulle kunna göra upp sina huvuden i hans arsle om så vore. Och missförstå mig rätt, jag tycker om Springsteen också. Han spelar rock, är ganska snygg och sexig och för mig är Mick Jagger detsamma. Fast Stones berör mig på ett annat sätt, kanske för att de kom in i mitt liv tidigare, kanske för att jag har otroliga minnen till dem med olika människor, kanske för att jag har sett flera konserter och alltid gått därifrån i ett rus. De är de största idag, det går inte att komma ifrån och vet ni vad? Jag tror de kommer tillbaka...!..:)
Nu blir det att pusta ut och nästa storhet blir Patti Smith. Min gudinna. Love her!! Så snart blir det Göteborg.