Reflektion
Jaha...en sak som jag ofta reflekterat över och tänkt på när en ser vissa program är amerikanska ungdomar vs svenska. Ofta när de amerikanska ungdomarna blir intervjuade så säger de ofta " Det här gör jag för mina föräldrar, eller min förälder. Jag tackar hen för allt och att hen gjorde det hen kunde för mig och jag vill göra hen stolt över mig. Detta är mitt tack till min förälder.
Jag tror aldrig att jag har sett någon svensk ungdom som sagt detta i tv eller liknande, eller är det att jag aldrig har sett dessa program eller? Om jag har rätt i detta så undrar jag varför det är så. Har våra ungdomar det så förspänt och förväntar sig att så ska det vara? Du är min förälder så därför ska du....osv...inser de tacksamhet? Vissa saker är inte självklara bara för att någon är förälder. Det finns föräldrar som även här har två jobb, eller sliter ut sig, en del är sjuka och tar ändå hand om sina barn efter bästa förmåga men jag tycker inte att ungdomarna är tacksamma. Jag har hört flera säger att det är f-n en förälders uppgift att göra det. Och ja, det kan jag till viss mån hålla med om. Men å andra sidan så tycker jag att det är inget fel på att vara tacksam. Det fordras mycket. Skiljer sig de svenska från exempelvis de amerikanska?
Något får gärna komma med input i detta.
Kram till alla föräldrar och ungdomar! <3
Jag tror aldrig att jag har sett någon svensk ungdom som sagt detta i tv eller liknande, eller är det att jag aldrig har sett dessa program eller? Om jag har rätt i detta så undrar jag varför det är så. Har våra ungdomar det så förspänt och förväntar sig att så ska det vara? Du är min förälder så därför ska du....osv...inser de tacksamhet? Vissa saker är inte självklara bara för att någon är förälder. Det finns föräldrar som även här har två jobb, eller sliter ut sig, en del är sjuka och tar ändå hand om sina barn efter bästa förmåga men jag tycker inte att ungdomarna är tacksamma. Jag har hört flera säger att det är f-n en förälders uppgift att göra det. Och ja, det kan jag till viss mån hålla med om. Men å andra sidan så tycker jag att det är inget fel på att vara tacksam. Det fordras mycket. Skiljer sig de svenska från exempelvis de amerikanska?
Något får gärna komma med input i detta.
Kram till alla föräldrar och ungdomar! <3
Föräldrar och barn
Det mesta av den här texten är hämtad från Mia Törnbloms bok: Mera självkänsla!: I kärlek och relationer, i föräldraskap, i arbetslivet. -När jag hör ordet föräldraskap är föräldrars relation till sitt barn det första jag tänker på. När föräldrarna är på BB för att ta emot det nyfödda barnet tror jag alla tänker och känner någonting i stil med: " Jag ska ta hand om dig, jag ska beskydda dig och jag ska vara världens bästa mamma/pappa till dig" Jag tror inte att det finns någon som tänkte tanken: "Jag ska minsann se till att ditt liv blir ett helvete". Tyvärr blir det ändå så för en del personer.
Det visar sig rätt snart att det kanske inte alltid är så enkelt att veta hur man blir en bra förälder. Det är nog bra om vi förbereder oss på att det i rollen som förälder kommer att ingå ett viss mått av oro och dåligt samvete, hur ambitioöst och medvetet vi än har tagit på oss vårt föräldraskap.
Vi kan börja med att gå in på barnets relation till sina föräldrar för den relationen kan vi alla känna igen oss i, även om vi inte ännu är eller aldrig blir föräldrar. Hur vuxna vi än blir så är vi ändå alltid någons barn, och min erfarenhet säger mig att om vi bara lär oss att hantera relationen till våra föräldrar så är det mycket i våra liv som blir enklare. Många gånger i olika övningar i seminarier där man ska skriva ned händelser eller personer som man irriterar sig på, är arg på eller till och med hatar så är förvånansvärt ofta våra föräldrar med på denna lista. Det spelar ingen roll hur gamla vi har hunnit bli, många av oss har inte lyckats med konststycket att acceptera våra föräldrar som de är. Med andra ord finns det ofta en del att "göra upp" och försonas med det när det gäller våra föräldrar och vår uppväxt.
Det spelar heller ingen roll om vi har föräldrarna nära eller om de bor långt ifrån oss och vi själva verket inte träffar dem så ofta. En av dem jag jobbat med blir riktigt irriterad så fort hennes mamma hör av sig och det spelar ingen roll om mamman ringer, skickar ett vykort, eller bara sms:ar "vad gör du", eftersom allt utlöser samma känslor. Vi kan kalla personen Emma. -Jag blir galen sa Emma en dag till mig. Vad ska jag göra - jag kan ju inte bara skita i henne när hon ringer och vill ha min uppmärksamhet?
Mitt råd till alla som fastnat i ett ältande där de retar upp sig på en person är att titta på sin egen del i den aktuella relationen. Att formulera sig ex: Jag stör mig på min mamma/pappa därför att.....Det hotar min....Min egen del är....Och min handlingsplan blir att....
För de allra flesta släpper irritationen när vi ser vår egen del, men i den här typen av nära relationer händer det lätt att vi går igång igen. Då kan det vara bra att ha ett mantra att ta till: "Hjälp mig att acceptera att mamma är som hon är, acceptera att vad jag änd säger och gör kommer hon förbli den hon är. Hjälp mig att se vad jag kan göra för att blir bättre på att hantera vår relation utan att behöva störa mig" Sitter irritationen fortfarande kvar kan vi önska dem vi är irriterade på, i det här fallet mamma, en god hälsa, framgång, trygghet, självkänsla...helt enkelt ett lyckligt liv. Genom att vi lägger fokus på att önska mamma, pappa, elaka far- och morföräldrar (eller någon annan vi irriterar oss på) ett lyckligt liv , så får vi själva distans till det hela och irritationen släpper.
Det visar sig rätt snart att det kanske inte alltid är så enkelt att veta hur man blir en bra förälder. Det är nog bra om vi förbereder oss på att det i rollen som förälder kommer att ingå ett viss mått av oro och dåligt samvete, hur ambitioöst och medvetet vi än har tagit på oss vårt föräldraskap.
Vi kan börja med att gå in på barnets relation till sina föräldrar för den relationen kan vi alla känna igen oss i, även om vi inte ännu är eller aldrig blir föräldrar. Hur vuxna vi än blir så är vi ändå alltid någons barn, och min erfarenhet säger mig att om vi bara lär oss att hantera relationen till våra föräldrar så är det mycket i våra liv som blir enklare. Många gånger i olika övningar i seminarier där man ska skriva ned händelser eller personer som man irriterar sig på, är arg på eller till och med hatar så är förvånansvärt ofta våra föräldrar med på denna lista. Det spelar ingen roll hur gamla vi har hunnit bli, många av oss har inte lyckats med konststycket att acceptera våra föräldrar som de är. Med andra ord finns det ofta en del att "göra upp" och försonas med det när det gäller våra föräldrar och vår uppväxt.
Det spelar heller ingen roll om vi har föräldrarna nära eller om de bor långt ifrån oss och vi själva verket inte träffar dem så ofta. En av dem jag jobbat med blir riktigt irriterad så fort hennes mamma hör av sig och det spelar ingen roll om mamman ringer, skickar ett vykort, eller bara sms:ar "vad gör du", eftersom allt utlöser samma känslor. Vi kan kalla personen Emma. -Jag blir galen sa Emma en dag till mig. Vad ska jag göra - jag kan ju inte bara skita i henne när hon ringer och vill ha min uppmärksamhet?
Mitt råd till alla som fastnat i ett ältande där de retar upp sig på en person är att titta på sin egen del i den aktuella relationen. Att formulera sig ex: Jag stör mig på min mamma/pappa därför att.....Det hotar min....Min egen del är....Och min handlingsplan blir att....
För de allra flesta släpper irritationen när vi ser vår egen del, men i den här typen av nära relationer händer det lätt att vi går igång igen. Då kan det vara bra att ha ett mantra att ta till: "Hjälp mig att acceptera att mamma är som hon är, acceptera att vad jag änd säger och gör kommer hon förbli den hon är. Hjälp mig att se vad jag kan göra för att blir bättre på att hantera vår relation utan att behöva störa mig" Sitter irritationen fortfarande kvar kan vi önska dem vi är irriterade på, i det här fallet mamma, en god hälsa, framgång, trygghet, självkänsla...helt enkelt ett lyckligt liv. Genom att vi lägger fokus på att önska mamma, pappa, elaka far- och morföräldrar (eller någon annan vi irriterar oss på) ett lyckligt liv , så får vi själva distans till det hela och irritationen släpper.
Ibland är det självklart att vi inte har någon egen del i det vi stör oss på utan det beror helt på våra föräldrar. Men när vi är vuxna har vi ett ansvar att se till och skaffa hjälp om det nu behövs eller hur vi nu väljer att bearbeta det. Men för många handlar det även här om viljan att förändra någon annan. Det är enklare att lyckas med motsatsen, att acceptera dem som de är och acceptera det som varit och istället jobba med dig själv.
När vi väl ser vår egen del, oavsett om det gäller att acceptera våra föräldrar som de är eller att inse att vi själv faktiskt varit tanklösa eller oärliga, så har vi makten att själva göra något åt saken. Ofta kan små saker göra stor skillnad i en relation. Kanske är det en bra idé att inte prata med mamma på kvällarna om vi till exempet vet att vi är för trötta för att ha tålamod och tolerans nog att lyssna till vad hon har att säga. Förslagsvis gör vi då istället så att vi ringer henne på morgonen när vi är fulla av kraft och energi.
Ofta är det motsatsen till det vi har insett om oss själva som vi bör öva på, vi kan till exempel öva på att vara överseende med andras brister om vi har insett att vår egen del är att vi är intoleranta. Många gånger kan vi också känna när vi är vuxna att föräldrar ställer krav och har lust att skrika till dem om det. Men där bör vi kanske också titta på oss själva.Många föräldrar har prioriterat sitt företag, jobb eller annat före barnen och det känner man av som liten fast man inte vet om det men i vuxen ålder kan det visa sig och att man inser det. Då får man aktivt jobba med sin egen självkänsla. Det gör att man förändrar sin egen inställning och förväntningar som man har av sin förälder. Ge bekräftelse till dig själv! Sedan finns det de föräldrar som prioriterat bort eller minskat ned mycket av ex jobb, företag, pluggande och liknande och det är något som de får ta sedan när de blir äldre. Dvs många gånger en dålig ekonomi. Många föräldrar, speciellt ensamstående vill ge sina barn det de kan och tar lån för att barnen ska ha det andra barn har. Men det har visat sig att när barnen väl är vuxna verkar detta inte haft någon betydelse. I viss mån inte så stor som en kan tro.
Vill du själv bli förälder och vill att dina barn ska ha en bra självkänsla. Börja med dig själv! Vill du att dina barn ska inre trygghet och självkänsla är det god idé att börja med sig själv eftersom det är svårt att ge barn något man själv inte har eller lever efter.
Som förälder har vi förstås en avgörande roll när det gäller att stötta och uppmuntra våra barns egenvärde och lära dem vad självkänsla är. Det är viktigt att bekräfta dem som de individer de är och inte bara se dem som barn. Jag vågar lova att livet som förälder blir både enklare och roligare när självkänslan är vältränad, eftersom vi då vågar lite till att det räcker med att vi gör så gott vi kan, och att vi är bra föräldrar även om vi gör ett och annat misstag. Med stark självkänsla får också föräldrarna ett något enklare vardagsliv - inte minst när det gäller att sätta gränser och stå ut med att den du älskar mest blir besviken och arg. Föräldraskap är inte enkelt och det är många gånger otacksamt. Men så finns de där guldstunderna man har haft ihop, de fina korten barnen gjort där det står exempelvis " världens bästa mamma", eller presenten man fått där det står: jag älskar dig mamma. Det gör att man orkar. Man kan heller aldrig få en bättre relation om man inte har kommunikation. Det ska många gånger ske genom mobilen och då inte under ett vanligt samtal utan sms. Det går inte att föra konversationer i på det sättet i längden. Rösten är viktig! Det är viktigt att lyssna och prata med varandra. Kommunikationen får inte gå förlorad. Lycka till med föräldraskapet!...:)
