Tvål och annat...
Jaha kära medmänniskor...här sitter jag och funderar...är hungrig men dricker min dagliga kopp kaffe som hunnit bli kallt för andra gången, får gå och värma upp det i micron en gång till då.
Fyllde på min tvål häromdagen med Doves refill...har fått för mig att det ändå är en ganska så "bra" tvål...Satte mig senare och läste innehållsförteckningen...och den ska jag nu delge även till er...:
INNEHÅLLSFÖRTECKNING: (Dove go fresch; cucumber & green tea)
AQUA, SODIUM LAURETH SULFATE, GLYCERIN, COCAMIDOPROPYL BETAINE, COCAMIDE MEA, ISOPROPYL PALMITATE,
CUCUMIS SATIVUS FRUIT EXRACT, CAMELLIA SINENSIS, LEAF EXTRACT, PARFUM, ACRYLATES COPOLYMER, GLYKOL DISTEARATE, PPG-12, LAURETH-4, SODIUM CHLORIDE, CITRIC ACID, SODIUM BENSOATE, ALPHA-ISOMETHYL IONONE, BENZYL ALCOHOL, BUTYLPHENYL METHYLPROPIONAL, CITRONELLOL, HEXYL CINNAMAL, HYDROXYISOHEXYL 3-CYCLOHEXENE CARBOXALDEHYDE, LIMONENE, LINALOOL, CL 19140, CL 61570.......holy fuck säger jag bara!!! Nu orkar jag inte googla allt men för att vara en tvål så känns den plötsligt inte så fräsch....
Stay clean people!!...:)
Fyllde på min tvål häromdagen med Doves refill...har fått för mig att det ändå är en ganska så "bra" tvål...Satte mig senare och läste innehållsförteckningen...och den ska jag nu delge även till er...:
INNEHÅLLSFÖRTECKNING: (Dove go fresch; cucumber & green tea)
AQUA, SODIUM LAURETH SULFATE, GLYCERIN, COCAMIDOPROPYL BETAINE, COCAMIDE MEA, ISOPROPYL PALMITATE,
CUCUMIS SATIVUS FRUIT EXRACT, CAMELLIA SINENSIS, LEAF EXTRACT, PARFUM, ACRYLATES COPOLYMER, GLYKOL DISTEARATE, PPG-12, LAURETH-4, SODIUM CHLORIDE, CITRIC ACID, SODIUM BENSOATE, ALPHA-ISOMETHYL IONONE, BENZYL ALCOHOL, BUTYLPHENYL METHYLPROPIONAL, CITRONELLOL, HEXYL CINNAMAL, HYDROXYISOHEXYL 3-CYCLOHEXENE CARBOXALDEHYDE, LIMONENE, LINALOOL, CL 19140, CL 61570.......holy fuck säger jag bara!!! Nu orkar jag inte googla allt men för att vara en tvål så känns den plötsligt inte så fräsch....
Stay clean people!!...:)
När det perfekta går sönder...
....Undrar hur det känns för våra barn när den första insikten kommer om att deras föräldrar inte är felfria, sedan följs detta upp med fler fadäser från vårt håll. Jag undrar om det känns på samma sätt som när vi föräldrar vaknar upp och ser att våra små änglar inte är de perfekta varelser vi trodde de var..?...:) Vi upptäcker kanske att de ljuger eller inte är så snälla mot någon kompis osv....aj aj aj vad ont det gör...på samma sätt kan jag tänka mig att det gör ont i våra barn när de ser oss göra våra fel.
Någonstans på vägen ska vi väl se varandra mer som medmänniskor och gå ifrån rollerna vi är satta i, dock tror jag inte det är så lätt. En gång mamma, alltid mamma och man är ju allltid någons barn. Vi måste bara få mer förståelse för att vi är så mycket mer än en förälder/barn.
De flesta föräldrar försöker ju motivera, hjälpa och pusha sina barn när barnen vill göra något, vi gläds med dem när det går bra och när de är ledsna så är vi nästan mer ledsna för vi vill inte att våra barn ska behöva ha den känslan så vi önskar att vi kan ta den istället. Tyvärr fungerar ju inte livet så. Glöm bara inte bort att även föräldrar behöver lite uppmuntran emellanåt, även från sina barn. Vi gör oftast så gott vi kan.
Kram till alla föräldrar och barn....
Någonstans på vägen ska vi väl se varandra mer som medmänniskor och gå ifrån rollerna vi är satta i, dock tror jag inte det är så lätt. En gång mamma, alltid mamma och man är ju allltid någons barn. Vi måste bara få mer förståelse för att vi är så mycket mer än en förälder/barn.
De flesta föräldrar försöker ju motivera, hjälpa och pusha sina barn när barnen vill göra något, vi gläds med dem när det går bra och när de är ledsna så är vi nästan mer ledsna för vi vill inte att våra barn ska behöva ha den känslan så vi önskar att vi kan ta den istället. Tyvärr fungerar ju inte livet så. Glöm bara inte bort att även föräldrar behöver lite uppmuntran emellanåt, även från sina barn. Vi gör oftast så gott vi kan.
Kram till alla föräldrar och barn....
I den här delen av världen....
...är vi ensamma. Detta framträder mer ju äldre man blir. Men när det väl gäller så är vi det. Detta intill slutet. Själviskheten är så djupt rotad i de flesta av oss att vi knappt lyfter ögonbrynen längre när vår nästas liv håller på att falla samman, vi har alldeles fullt upp med vår eget. Ska man kämpa eller ge upp. Jag för min del tycker alltid att det är lättare att kämpa för andra än sig själv. Min gamla mormor brukade säga "otacksamhet är världens lön" jag förstår i dag vad hon menade.
Hur ska jag hinna...
Känner ångest inför att det finns så otroligt bra mycket litteratur och musik som jag inte hinner med att upptäcka...det är alldeles för mycket att ta in under en livstid...Fan också.
Livet slår hårt ibland, kommer räddaren i nöden??
För en del går livet sin gilla gång utan några större besvär och för en del är livet mer besvärligt. Det kan slå till ordentligt emellanåt. Varför det är så kan man ju undra? Nu pratar jag om oss och hur vi har det vi som bor på den delen av jorden som ändå har mat för dagen och tak över huvudet.
För min egen del tycker jag det varit lite väl tufft ett tag och känner att orken börjar tryta. Är redo att möta räddaren i nöden. Kan den måhända komma i form av en prins ridandes på en vit springare? Eller den kan komma i vilken form den vill..underlätta gärna lite för mig....tack...jag kan inte vrida på mitt skinn mer, har vridit på det ut och in för många gånger nu så det finns inte så mycket kvar längre.
Vi har alla olika relationer till människor. Det är relationer till kollegor, vänner, barn/föräldrar, partners och en massa andra. Vi ingår i dessa olika roller. Jag undrar i vilken relation är det svårast att gå förbi den etiketten som är satt? Troligtvis barn kontra föräldrar. Är en förälder den som man ska kunna lasta sina problem med? Tveklöst ja!! Är en förälder den som du ska dumpa din skit på, liknelse vid en soptunna? Nej. Och viceversa.
Tacksamhet...smaka på det ordet....tacksamhet....känner jag någon tacksamhet från mina olika relationer? Ja till viss del gör jag det.
Vad är jag tacksam över:
Mina barn ligger i topp. Har fått två mycket välskapta barn. Tyngdpunkten ligger på att de är välskapta. Bara det är värt otroligt mycket. Jag är tacksam över att min kropp fungerar som den ska...börjar bli lite gammal i den men den är ändå ok och som sagt fungerande. Hjärnan är pigg. Jag har tak över mitt huvud. Mat för dagen. Kan gå och fika med underbara vänner. Har fungerande hörsel som gör att jag kan lyssna på musik, som ju är något av mina största intressen. Vilken extrem tur jag har!! Jag oroar mig dock för att jag inte ser skönheten omkring mig som jag vill göra. Jag har min sköna säng att krypa ner i med mina böcker...älskar ju att läsa...och jag har en massa böcker...vilken tur jag har även där. Jag har rinnande vatten inomhus som gör att jag kan spola i en toalett, bada i badkar, sätta på mitt älskade te. Jag skulle kunna göra listan hur lång som helst...det är helt otroligt. Tro mig när jag skriver att jag är tacksam! Vad är du tacksam över?
Trots allt detta som jag räknat upp så känns det emellanåt tungt, är det inte märkligt. Jag är ingen större egoist, det vet jag att folk som verkligen känner mig kan intyga, så det är inte det som detta handlar om. Är heller ingen som brukar falla i att det är synd om mig. Jag kan heller inte påstå att livet i sig har varit sådär jättesnällt mot mig men jag är tydligen en som inte ger mig säger de som känner mig.
Kan återigen konstatera att : Ju äldre man blir desto mindre värd är man.
När min mamma gick bort och vi skulle välja hennes sten till hennes gravplats så hade han som etsade i stenen den här dikten på väggen:
Vattenringar
För min egen del tycker jag det varit lite väl tufft ett tag och känner att orken börjar tryta. Är redo att möta räddaren i nöden. Kan den måhända komma i form av en prins ridandes på en vit springare? Eller den kan komma i vilken form den vill..underlätta gärna lite för mig....tack...jag kan inte vrida på mitt skinn mer, har vridit på det ut och in för många gånger nu så det finns inte så mycket kvar längre.
Vi har alla olika relationer till människor. Det är relationer till kollegor, vänner, barn/föräldrar, partners och en massa andra. Vi ingår i dessa olika roller. Jag undrar i vilken relation är det svårast att gå förbi den etiketten som är satt? Troligtvis barn kontra föräldrar. Är en förälder den som man ska kunna lasta sina problem med? Tveklöst ja!! Är en förälder den som du ska dumpa din skit på, liknelse vid en soptunna? Nej. Och viceversa.
Tacksamhet...smaka på det ordet....tacksamhet....känner jag någon tacksamhet från mina olika relationer? Ja till viss del gör jag det.
Vad är jag tacksam över:
Mina barn ligger i topp. Har fått två mycket välskapta barn. Tyngdpunkten ligger på att de är välskapta. Bara det är värt otroligt mycket. Jag är tacksam över att min kropp fungerar som den ska...börjar bli lite gammal i den men den är ändå ok och som sagt fungerande. Hjärnan är pigg. Jag har tak över mitt huvud. Mat för dagen. Kan gå och fika med underbara vänner. Har fungerande hörsel som gör att jag kan lyssna på musik, som ju är något av mina största intressen. Vilken extrem tur jag har!! Jag oroar mig dock för att jag inte ser skönheten omkring mig som jag vill göra. Jag har min sköna säng att krypa ner i med mina böcker...älskar ju att läsa...och jag har en massa böcker...vilken tur jag har även där. Jag har rinnande vatten inomhus som gör att jag kan spola i en toalett, bada i badkar, sätta på mitt älskade te. Jag skulle kunna göra listan hur lång som helst...det är helt otroligt. Tro mig när jag skriver att jag är tacksam! Vad är du tacksam över?
Trots allt detta som jag räknat upp så känns det emellanåt tungt, är det inte märkligt. Jag är ingen större egoist, det vet jag att folk som verkligen känner mig kan intyga, så det är inte det som detta handlar om. Är heller ingen som brukar falla i att det är synd om mig. Jag kan heller inte påstå att livet i sig har varit sådär jättesnällt mot mig men jag är tydligen en som inte ger mig säger de som känner mig.
Kan återigen konstatera att : Ju äldre man blir desto mindre värd är man.
När min mamma gick bort och vi skulle välja hennes sten till hennes gravplats så hade han som etsade i stenen den här dikten på väggen:
Vattenringar
En människas liv är som när en sten faller
på en blank vattenspegel.
Den bildar ringar på den blanka ytan,
ringar som vidgar sig allt mera.
Några kommer vassen att susa.
Några kommer näckrosorna att gunga.
Några kommer solstrålarna att glittra.
Aldrig är ett människoliv helt spårlöst
även om det blott är som ringar
på en blank vattenspegel.
Ingen vet hur långt ringarna når.
