Livet slår hårt ibland, kommer räddaren i nöden??
För en del går livet sin gilla gång utan några större besvär och för en del är livet mer besvärligt. Det kan slå till ordentligt emellanåt. Varför det är så kan man ju undra? Nu pratar jag om oss och hur vi har det vi som bor på den delen av jorden som ändå har mat för dagen och tak över huvudet.
För min egen del tycker jag det varit lite väl tufft ett tag och känner att orken börjar tryta. Är redo att möta räddaren i nöden. Kan den måhända komma i form av en prins ridandes på en vit springare? Eller den kan komma i vilken form den vill..underlätta gärna lite för mig....tack...jag kan inte vrida på mitt skinn mer, har vridit på det ut och in för många gånger nu så det finns inte så mycket kvar längre.
Vi har alla olika relationer till människor. Det är relationer till kollegor, vänner, barn/föräldrar, partners och en massa andra. Vi ingår i dessa olika roller. Jag undrar i vilken relation är det svårast att gå förbi den etiketten som är satt? Troligtvis barn kontra föräldrar. Är en förälder den som man ska kunna lasta sina problem med? Tveklöst ja!! Är en förälder den som du ska dumpa din skit på, liknelse vid en soptunna? Nej. Och viceversa.
Tacksamhet...smaka på det ordet....tacksamhet....känner jag någon tacksamhet från mina olika relationer? Ja till viss del gör jag det.
Vad är jag tacksam över:
Mina barn ligger i topp. Har fått två mycket välskapta barn. Tyngdpunkten ligger på att de är välskapta. Bara det är värt otroligt mycket. Jag är tacksam över att min kropp fungerar som den ska...börjar bli lite gammal i den men den är ändå ok och som sagt fungerande. Hjärnan är pigg. Jag har tak över mitt huvud. Mat för dagen. Kan gå och fika med underbara vänner. Har fungerande hörsel som gör att jag kan lyssna på musik, som ju är något av mina största intressen. Vilken extrem tur jag har!! Jag oroar mig dock för att jag inte ser skönheten omkring mig som jag vill göra. Jag har min sköna säng att krypa ner i med mina böcker...älskar ju att läsa...och jag har en massa böcker...vilken tur jag har även där. Jag har rinnande vatten inomhus som gör att jag kan spola i en toalett, bada i badkar, sätta på mitt älskade te. Jag skulle kunna göra listan hur lång som helst...det är helt otroligt. Tro mig när jag skriver att jag är tacksam! Vad är du tacksam över?
Trots allt detta som jag räknat upp så känns det emellanåt tungt, är det inte märkligt. Jag är ingen större egoist, det vet jag att folk som verkligen känner mig kan intyga, så det är inte det som detta handlar om. Är heller ingen som brukar falla i att det är synd om mig. Jag kan heller inte påstå att livet i sig har varit sådär jättesnällt mot mig men jag är tydligen en som inte ger mig säger de som känner mig.
Kan återigen konstatera att : Ju äldre man blir desto mindre värd är man.
När min mamma gick bort och vi skulle välja hennes sten till hennes gravplats så hade han som etsade i stenen den här dikten på väggen:
Vattenringar
För min egen del tycker jag det varit lite väl tufft ett tag och känner att orken börjar tryta. Är redo att möta räddaren i nöden. Kan den måhända komma i form av en prins ridandes på en vit springare? Eller den kan komma i vilken form den vill..underlätta gärna lite för mig....tack...jag kan inte vrida på mitt skinn mer, har vridit på det ut och in för många gånger nu så det finns inte så mycket kvar längre.
Vi har alla olika relationer till människor. Det är relationer till kollegor, vänner, barn/föräldrar, partners och en massa andra. Vi ingår i dessa olika roller. Jag undrar i vilken relation är det svårast att gå förbi den etiketten som är satt? Troligtvis barn kontra föräldrar. Är en förälder den som man ska kunna lasta sina problem med? Tveklöst ja!! Är en förälder den som du ska dumpa din skit på, liknelse vid en soptunna? Nej. Och viceversa.
Tacksamhet...smaka på det ordet....tacksamhet....känner jag någon tacksamhet från mina olika relationer? Ja till viss del gör jag det.
Vad är jag tacksam över:
Mina barn ligger i topp. Har fått två mycket välskapta barn. Tyngdpunkten ligger på att de är välskapta. Bara det är värt otroligt mycket. Jag är tacksam över att min kropp fungerar som den ska...börjar bli lite gammal i den men den är ändå ok och som sagt fungerande. Hjärnan är pigg. Jag har tak över mitt huvud. Mat för dagen. Kan gå och fika med underbara vänner. Har fungerande hörsel som gör att jag kan lyssna på musik, som ju är något av mina största intressen. Vilken extrem tur jag har!! Jag oroar mig dock för att jag inte ser skönheten omkring mig som jag vill göra. Jag har min sköna säng att krypa ner i med mina böcker...älskar ju att läsa...och jag har en massa böcker...vilken tur jag har även där. Jag har rinnande vatten inomhus som gör att jag kan spola i en toalett, bada i badkar, sätta på mitt älskade te. Jag skulle kunna göra listan hur lång som helst...det är helt otroligt. Tro mig när jag skriver att jag är tacksam! Vad är du tacksam över?
Trots allt detta som jag räknat upp så känns det emellanåt tungt, är det inte märkligt. Jag är ingen större egoist, det vet jag att folk som verkligen känner mig kan intyga, så det är inte det som detta handlar om. Är heller ingen som brukar falla i att det är synd om mig. Jag kan heller inte påstå att livet i sig har varit sådär jättesnällt mot mig men jag är tydligen en som inte ger mig säger de som känner mig.
Kan återigen konstatera att : Ju äldre man blir desto mindre värd är man.
När min mamma gick bort och vi skulle välja hennes sten till hennes gravplats så hade han som etsade i stenen den här dikten på väggen:
Vattenringar
En människas liv är som när en sten faller
på en blank vattenspegel.
Den bildar ringar på den blanka ytan,
ringar som vidgar sig allt mera.
Några kommer vassen att susa.
Några kommer näckrosorna att gunga.
Några kommer solstrålarna att glittra.
Aldrig är ett människoliv helt spårlöst
även om det blott är som ringar
på en blank vattenspegel.
Ingen vet hur långt ringarna når.
Kommentarer
Trackback
