mypointandidohaveone

....Undrar hur det känns för våra barn när den första insikten kommer om att deras föräldrar inte är felfria, sedan följs detta upp med fler fadäser från vårt håll. Jag undrar om det känns på samma sätt som när vi föräldrar vaknar upp och ser att våra små änglar inte är de perfekta varelser vi trodde de var..?...:) Vi upptäcker kanske att de ljuger eller inte är så snälla mot någon kompis osv....aj aj aj vad ont det gör...på samma sätt kan jag tänka mig att det gör ont i våra barn när de ser oss göra våra fel.
Någonstans på vägen ska vi väl se varandra mer som medmänniskor och gå ifrån rollerna vi är satta i, dock tror jag inte det är så lätt. En gång mamma, alltid mamma och man är ju allltid någons barn. Vi måste bara få mer förståelse för att vi är så mycket mer än en förälder/barn.

De flesta föräldrar försöker ju motivera, hjälpa och pusha sina barn när barnen vill göra något, vi gläds med dem när det går bra och när de är ledsna så är vi nästan mer ledsna för vi vill inte att våra barn ska behöva ha den känslan så vi önskar att vi kan ta den istället. Tyvärr fungerar ju inte livet så. Glöm bara inte bort att även föräldrar behöver lite uppmuntran emellanåt, även från sina barn. Vi gör oftast så gott vi kan.

Kram till alla föräldrar och barn....