mypointandidohaveone

Såg Sanning och konsekvens ikväll och det handlade om en mamma vars son hamnat i missbruk sedan flera år tillbaka i tiden. Och som alla redan vet så behöver det inte vara en dålig barndom som gör att vissa hamnar i missbruk. Vilken orsak det är så är det hursomhelst mycket sorligt. Ingen vill att ens barn ska må dåligt och ännu mindre hamna i detta helvete. Vad man kan utröna ur detta är dock att samhället har misslyckats ganska så katastofalt med just denna vård. Ser vi till mamman med sin son så hade de hittat ett behandlingshem till honom som han kunde känna sig trygg i men då kommer plötsligt samhällets regler in i bilden. Och han fick inte komma dit utan blev placerad någon annanstans. Samma sak med en ung kvinna som hade flyttat lite hit och dit men var inne i ett grovt missbruk. När man tar kontakt med de sociala myndigheterna som verkar vara den första instansen att gå till så redan där tycker många att det är jobbigt. Du måste utelämna dig och hela ditt liv. Det stora MEN här är att du som missbrukar kommer och ber om hjälp att bli av med ditt missbruk. Det blir den ena myndigheten efter den andra och det ska till en utredning. Man kan då ställa frågan: Utredning på vad? Personen som bäst kan tala om hur och annat är ju den som söker hjälpen vill jag tycka. Det är så att det är Andra som förmedlar deras dvs missbrukarens verklighet. De andras (myndiheternas) regler är viktigare än hur missbrukarens liv faktiskt ser ut. Det finns ca en halv miljon med dessa problem, 1 av 5 får vård! Dessa har bland den lägsta prioriteringen på vår vårdlista. Många samhällen vill inte se eller erkänna detta stora och växande problem och Sverige är verkligen ett av dessa länder.  Finns mer att fylla på här....