mypointandidohaveone

I den här veckan är det nu sju år sedan jag blev helt föräldralös och jag har fortfarande inte återhämtat mig. Min biologiska pappa dog 1983 och min mamma för 15!!! år sedan(känns ibland fortfarande som igår) och då min icke biologiska pappa 2004. Det är han vi kallar "moffa", mina barn älskade honom och jag också. Snällare människa får man leta efter, tro mig. Vi känner fortfarande ett stort tomrum efter honom, min yngsta dotter och jag pratar ganska ofta om honom och brukar gemensamt känna saknad. De första åren när jag gick till mammas gravsten (flera ggr om dagen) så var det mycket: varför varför varför...? Idag är det mer ett (1) varför och lite mer hur är läget? och jag berättar mitt läge. Att bli och vara föräldralös är ingen hit och jag tycker ännu mer synd om de som blir det i tidig ålder...Jag saknar att gå hem till mina föräldrar och kolla in i skafferiet..) Höra lite tjat  från min mamma. Hennes oro för mig förstår jag till fullo idag. Men jag såg bara att du ska minsann inte komma här och tycka, jag lever mitt liv. Och det gjorde jag. Jag kan också säga att jag tack vare min förblindning valde fel väg några gånger. Nu vet jag bättre och förhoppningsvis kan jag gå rätt väg.